annahgabriella

i morse när mamma hämta mej när vi skulle åka till veterinären,så fort jag satt mej i bilen och hörde min lilla katts jamande på hjälp så börja jag störtgråta!
jag klarar inte av sånt här,när jag var liten var jag väldigt väldigt försiktig av mej bara för jag var så rädd för att dö.
Bara jag tog i ett batteri så trodde jag jag hade fått nåt slag av syra på mej och att jag skulle dö av de,eller om jag börja blöda på handleden eller knät så trodde jag ja skulle förblöda.
När jag blev äldre så orkade jag inte gå och bekymra mej för att jag skulle dö,dör jag så dör jag,så är de bara,annars gör jag inte de.
Men när andra dör,så går jag verkligen under,jag hatar döden,även fast jag vet att de inte är farligt,men jag börjar gråta bara om nån dör på en film eller till&med om nån blir utslagen från nån tävling så gråter jag,inte för de har nåt med döden att göra men.
När hon hade fått sprutan så bar jag ut henne till bilen och höll om henne hela vägen hem,jag har aldrig gråtit så mycket förut som jag gjorde idag.
Det är den värsta dagen i mitt liv,jag känner verkligen att de var helt fel beslut att hon skulle dö,det var inte ödet.
Ödet gick halvvägs,när mamma sa att hon hade ångrat sej till veterinären,precis innan dom satt in sprutan,det va ödet,sen när hon lyssnade på veterinären som uppmuntrade henne att låta dom döda henne så gick ödet upp i rök.
När vi kom hem satt jag ute och höll i henne i 3 timmar innan jag fick hjälp av min bästa vän att begrava henne,jah kunde inte ha gjort de själv.
Sen gick vi till ICA och köpte läsk,chips och glass,sen tröst åt vi.