annahgabriella

idag har de vart en riktig deprimerande dag,livslusten försvann helt och håller när mamma ringde imorse när jag låg och sov och helt plötsligt sa:
-imorgon dör wilma.
jag:
-nej de gör hon inte!!!!!!!
-jo de gör hon,jag orkar inte ta reda efter henne längre.
-men hon kan bo här!!!
-får hon de för pappa då?

de är så klart hon inte får,för min pappa förstår inte hur mycket den där lilla katten betyder för mej,jag skulle göra näst intill VAD SOM HELST för att ha henne här kvar hos mej levande.
jag KAN ta reda efter henne,jag KAN mata henne och jag KAN rå om henne.
Bara jag får ha henne levande.
Jag förstår inte hur en människa,ens pappa dessutom! kan vara så känslokall..
och liksom att hon,mamma ringer och säger de en dag före oxå? när jag inte får nån sista tid med min katt.
Jag förstår inte hur deras huvuden fungerar? fattas de en skruv eller?
hjärtan av sten skulle jag vilja kalla det.
jag hatar er för det här kan jag ju säga.